Hur gick Lidingöloppet MTB?

Ca en vecka sedan....sitter i bilen och får ett samtal.

Jag har precis lämnat Jönköping och är på väg mot Karlstad i jobb och på andra sidan luren förklarar någon, att det är riktigt dåligt nu. Tanken var att stanna i Karlstad, men åker direkt till Stockholm och den palliativa avdelning som jag blivit informerad om att personen ligger på.

Jag anländer ca 02:00

Det ligger en svag människa där och sover för tillfället och mötet sätter igång många livsfilosofiska tankar...

en vecka blev en månad, en månad blev till flera, månader gick över till år och tillslut har ett liv passerat och tiden som skulle tas igen...förgicks.

Svårt att ladda om och fokusera på Lidingöloppet MTB och tänkte först strunta i det, men sen så övertalade jag mig själv att "kör bara och skit i hur det går, det blir ett bra träningspass" 

Anlände till starten och att påstå att att jag var måttligt taggad på att ta ut mig, vore en underdrift och hade riktig ångest för att genomföra och möjligen också erhålla ett dåligt resultat i slutändan.

Men jag hade en bra startposition i led 1A (längst fram) och är det något jag lärt mig efter de tre tidigare starterna i detta lopp, så var det att förvalta din plats i spets de första 1,5 kilometerna, innan asfaltsvägen viker av med en 90 gradare till vänster och in på en smal cykelbana. Tyvärr har jag aldrig lyckats med det tidigare och ifrån att starten gått, så har jag kontinuerligt tappat placeringar av någon märklig anledning kan jag tycka? Märkligt på så vis att jag inte saknar explosivitet för att för att hålla min plats eller tycker det är obehagligt med styren som slår i varandra i klungan. 

Men efter gårdagens lopp, så är jag ganska säker på vad orsaken är (eftersom jag inte lyckades hålla min plats denna gång heller) Ca 2-300 meter efter starten så ligger jag i spets på en linje bakom masterbilen "so far so good" och i samma sekund som jag känner att detta är "luuuugnt" läget under kontroll, så börjar jag bakas in i klungan och det fylls på i täten med cyklister som kommer farandes efter kanterna och vips! så är jag 36:a istället för 10:a i klungan...

Ok! Nu går vi igenom loppet i sin helhet!

Teknisk fakta:

Cykeln: Scott Scale RC 900 Ultimate

Klinga 38t

Däck fram Schwalbe Thunderburt 2,1 , däcktryck 1,3 bar. Däck bak Schwalbe Furious Fred 2,0, däcktryck 1,4

(bilden tagen vid tidigare tillfälle)

Egentligen borde jag satsat på lite bättre grepp bak, då min styrka att trycka på ståendes i uppförsbackar är i behov av att få bra fäste. Men eftersom det är en styrka, så har jag råd att på dess bekostnad ha ett lite mer snabbrullat hjul på de lättare partierna, eftersom jag gissade att det skulle bli min svaghet....ja hursom! jag tänkte att denna set up var den mest fördelaktiga för racet.

Min plan var att försöka göra en bra start och sen ta det därifrån. Hoppades på att det skulle rendera i att jag hamnade i en fin större grupp och bara med minsta möjliga motstånd, försöka glida med....rent utsagt en riktigt defensiv inställning.

Foto: Ulf Öjebo

Foto: Hanna

Starten går!

Faller igenom fältet lite direkt, men lyckas avancera och tar en position precis bakom masterbilen "Yes!" Sen så kommer första uppförsbacken och jag ställer mig upp för att trycka på, allt under kontroll och i samma skede som jag känner så, så släpper jag garden och börjar bli omkörd (får aldrig hamna på hälarna). Därefter så upptäcker jag att helt plötsligt så har dämparens lockout funktion slutat fungera??? "va fn!" jag måste åtgärda detta innan masterbilen släpper fältet, för då finns det inte en chans på världskartan att pilla med sånt förrän ca 30 minuter in i loppet. Jag ser att justeringsskruven skruvat ut sig och försöker gänga in den igen och spänna vajern. I samma ögonblick som min uppmärksamhet riktas åt saker som man i detta skede inte vill ägna sig åt, så glider jag sakta men säkert bakåt i fältet. Masterbilen ligger fortfarande före och håller fältet ihoptryckt, men det går ganska fort och det pressas ihop ordentligt. Jag får avbryta min verksamhet och koncentrera mig på att inte krascha "får fixa skruven sen"

Vi närmar oss 90 graders svängen in på cykelbanan och jag har runnit igenom klungan och befinner mig ganska långt bak i mitten. "suck!" 

Svängen är riktigt skarp och jag följer framförvarande cyklister och i samma sekund som jag svänger in, så kommer en tävlande i full fart på insidan och försöker snedda i kurvan och är glad över att jag kört bänkpress hela vintern, för han rammar in i mitt styre. Jag håller i det stenhårt och fokuserar på att hålla cykeln upprätt och det slutar istället med att han kraschar och tar med sig fler i fallet. Hoppas det gick ok med de inblandade (Men jag börjar fundera om inte arrangören måste tänka över startfasen i detta race?)  

När väl nålsögat är passerat och loppet öppnar upp sig så ligger jag på en 36:e plats (enligt chipavläsaren)

Men så fort vi lämnat asfalten och påbörjat stigningen ifrån den, så tar jag ca 10 placeringar och känner mig riktigt stark. Jag positionerar mig i ledet som susar fram på stigar och cykelbanor mot Bosön och känner för första gången i detta skede av loppet (då jag deltagit) att jag inte bränt för mycket krut och fylls av en positiv feeling.  

När vi väl svänger upp mot Bosön, så är det en liten brant knix som skall passeras och det gäller att ha med sig fart och ha lite tur att den framför inte krånglar till det och fastnar...det var just det som skedde... 

Mitt i så blir det ett stopp framför och jag får stanna & klicka ur pedalerna,  i samma sekund så försvinner min klunga och det strömmar förbi cyklister på sidan. "Fn!!"

Nu måste jag jaga för att komma ikapp, men hamnar i ett vakuum och det verkar som om alla tågen redan gått?

Kilometrarna avverkas men jag trampar mest själv den första milen och allt som kändes så bra för en stund sedan, hade bytts ut till "jahopp...det var det de!"

Vid Abborebacken så får jag syn på en mindre klunga som var i full färd med att ta sig upp, det är ett halmstrå..."jag måste komma ikapp"

Abborebacken tas inte lika enkelt som föregående år, på grund utav mitt däckval. Så fort jag trycker till så släpper fästet och man får ha lite mer känsla och aktivt leta fast underlag för att få upp lite hastighet.

Men jag knaprar in meter för meter och väl uppe så har jag passerat en person och har två lite längre fram, men nu börjar det kosta lite mer att göra dessa farthöjningar och benen mjuknar.

Det blir en lång utförskörning och vi kommer ned till en stig som går över en åker. Personen som jag passerade i stigningen har nu lagt sig på mitt hjul och jag signalerar att nu får du lägga dig först, han drar som en avlöning, jag har ingen chans att hänga på.

Det blir en lucka fram till honom och sedan är det ca 200 meter fram till de andra två.

Jag vet att det kommer en ny stigning ganska snart och därefter så är det ett längre avsnitt med platt asfaltskörning, ca 2 kilometer och jag måste komma ikapp innan dess.

Mobiliserar all kraft på att komma ikapp i stigningen

Ställer mig upp och lägger i högsta växeln....

200 meter har krympt till 100 meter....50 meter....25 meter...

och precis i toppen av backen, så är jag med! "puh!

Men det kostade nästan mer än det smakade och är på vippen att tappa denna trio direkt när det blir hårdkörning på asfalten. 

Nu måste jag låta benen återhämta sig och det fanns inga planer på att jag skulle lägga mig i spets och agera lok.

Jag går dock ändå upp och gör korta förningar, men tydligen för korta och får lite skäll och gnäll. Bemöter inte detta till en början och orkar inte förklara att jag nyss satsade allt på ett kort för att komma ikapp och har inte direkt bränsle i påkarna för att avfyra en SpaceX raket igen, men framförallt ett sinnestillstånd som färgats av den senaste veckans händelser, vilket gör mitt agerande flagrant uddlöst. 

Visst! jag erhåller inga hjältepoäng, men tillslut så orkar jag inte med gnället av specifikt en person och hade inte anmält mig till kursen "cykling" 10 p och ber vederbörande hålla käften och bjuder in honom till ett samtal...men efter loppet tack!

Sedan så går jag upp och drar på lite och då decimeras vi till tre personer och vår lilla grupp är ganska dysfunktionell (då vi alla har lite olika styrkor) när vi far fram i tävlingens tomrum..

Vi passerar någon cyklist, men annars är det dött framåt och bakåt.

Vid varvning så får jag langning av Hanna och jag har vid denna stund piggnat till lite och krupit i blåstället och gjort mina skift. Tonläget mellan mig och utbildningsansvarig för kursen "cykling" 10 p har svalnat och meningsutbytet låter mera "bra jobbat" "Bra kört" 

När vi närmar oss Bosön igen och med ca 6-7 kilometer kvar av loppet, så är det endast vi två kvar ifrån vår trojka och jag börjar planera hur utgången på detta lopp ska se ut.

Killen har ett bra slätdrag, men tappar på mig uppför, så då är ju Bosöbacken ett bra alternativ att skapa lucka. Men det är en bit kvar till mål då och vi kan ju fortsätta ha lite nytta av varandra en stund till. Jag bestämmer mig för Grönstabacken, några kilometer innan mål, "där gör jag en stöt"

I stigningen upp på berget ovanför Bosön, så får jag en oönskad lucka. Så istället för att bomba på utför, så tar jag det lugnt och låter avståndet bli uppätet. Men när jag vänder mig om så ser jag inte bara en person utan ett helt tåg av cyklister.

Hade inte räknat med att några andra skulle blanda sig i nu i slutskedet av racet??

Tyckte att vi ändå haft ganska god fart tillsammans, så det blev en riktig surprise, då två helt plötsligt var en klunga på ca 8 personer.

"Ok, en game changer"

Nya förutsättningar!

Egentligen var jag inte aspeppad på att jag nödvändigtvis måste göra ett putsat avslut. Dels för att det vara en bonus att jag ens körde loppet och sen så hade det väl inte utvecklats i den riktningen jag hoppats på, när jag väl bestämde mig för att genomföra.

Gänget som kom ikapp verkade ganska pigga och gick betydligt snabbare än den duo jag ingått i för ca 2 minuter sedan. Bara slå om och lägga i en växel till.

En kort stigning kommer, jag trycker på och skapar en lucka, för att få arbetsro under det tekniska partiet som snart skall avverkas. Tanken var att jag skulle ligga i spets där och kontrollera, för att inte hamna i ett läge då jag måste jaga.

Vi kommer fram till Grönstabacken och med facit i hand, så borde jag försökt att gå solo därifrån in till mål. Men en begynnande kramp i låren och lite "hänghuvud" så fanns det ingen fighting spirit att tala om.

Började rikta in mig på en spurt istället.

Ca 1 kilometer ifrån mål, så ligger jag först och har fortfarande ingen riktig plan för hur jag skall agera?

Alla ligger som ett koppel strax bakom och farten trissas upp.

Sen så bestämmer jag mig, eller rättare sagt jag halvbestämmer mig och hoppas på turen lite grann. Jag visste att det var en chikan precis innan man går in på friidrottsbanan och följer den, de sista 250 metrarna mot mål. Min förhoppning var att ingen bakom skulle passera innan chikanen och var jag först in i den, så var det bara lägga i spurten och fokusera på målportalen.

Men trots att jag höjer farten (jag skulle redan där tryckt full gas) och "ormar" lite grann på cykelbanan, så passerar det två stycken innan chikanen och jag hinner inte fånga in dem och slutar totalt 27:a detta år.

Vinnare 2017 blev Emil Lindgren och Jennie Stenerhag

Foto: Ulf Öjebo

 Foto: Hanna

Måttligt nöjd vid målgång

Men nu har jag fått smälta saker och ting och känner mig ändå ganska nöjd. Resultatet var i paritet med tidigare års genomföranden (men sämsta placering) sen så skall man ha lite flyt med hur loppet utvecklas och hamna i en bra grupp, små detaljer som kan generera stora fördelar i slutändan. Men! det gäller att själv skapa förutsättning att hamna i en bra sits och dessa försatt jag omedelbart. Jag känner att träningen har gett utdelning, men för att cykelformen skall vässas några snäpp, så måste jag få in mer distans och gärna A2 pass med 3*15-20 minuters tempointervaller. 

Sen är det ny tävling i Uppsala nästa helg, Skandisloppet!