Pearl Izumi MTB i Uppsala

Foto över: Happyride.se

I söndags så var jag i Uppsala för köra Pearl Izumi MTB, ett lopp som jag landat 10:a och 11:a 2016 respektive 2017 och målet i år var att hamna i de trakterna. Däremot har tävlingen ökat i deltagarantal och likaså bredden i toppen, vilket gjorde målsättningen mer intrikat. Värmer upp runt slottet och det känns ok...eller lite sura ben? Var i Uppsala på torsdagen och testkörde banan, bara för att inga överraskningar skall dyka upp. Då fick jag en god känsla och planerade lite vart jag skulle trycka på och såg scenarion framför mig och vilka kort jag skulle spela ut vart. Åkte hem och körde ett A2 pass på monarken och även det såg ljust ut, dock svårt att få upp pulsen, men hade klämt in några intervallpass senaste dagarna, så det var lite väntat med krispiga ben. Vilade fre och lördag med att rulla lugn distans 3 timmar båda dagarna.

Söndag! race day!

Som sagt det kändes ok och även om det var lite sega ben, så brukar det oftast släppa när skottet går och man kommer in i loppet. 

Vi ställer upp och det är en masterstart som skall leda oss längst en cykel och gångbana, tror starten har ändrats varje år? Men cykel och gångbanepartiet har medverkat tidigare och där är det tight och lätt att manövrera bort sig eller stöta på patrull. 

Pang!!

Foto: mtbfoto.se

Starten går och jag får inte en klockren position, men så fort vi lämnar gräset och kommer ut på asfalten, så avancerar jag och lägger mig runt 10-15 plats och ligger kvar där tills motorcykeln släpper fältet i fritt...game on!

Först asfalten utför ned mot Studenternas IP och foten av backen upp mot Sten Sture monumentet. Det är en backe jag gillar och brukat klättra i position och kommer in bra mot högersvängen upp i backen, men tyvärr så stoppar framförvarande och jag tappar lite momentum in i svängen och initial fart upp i backen, men ställer mig upp och trycker på. Passerar någon, men det är inte den vanliga känslan att jag har en växel till.

Kommer upp på åsen och känner ändå att jag är med och det ser ljust ut...

En liten snabb utförslöpa, en uppför och därefter en utför igen och sedan ut på ett fält, då är jag med i tätklungan och det är bättre än tidigare år.

Sedan kommer lite stigcykling, lite mer asfalt, ned mot Fyrisån och följer den bort mot Sunnersta, men först upp på åsen igen och ta några favoritbackar...

När vi svänger upp mot backen, så var det just här jag skulle stöta och möjligen förbättra placering...fast?

Kropen känns inte ok? under den längre transportsträcken längst med Fyrisån, så brukar pulsen gå ned och man är redo för att växla upp igen, men även om jag denna gång åkte "räkmacka" längst bak, så kom inte återhämtningen.

Så när jag väl ska trycka på, så blir det en parodi...förutom att den enda som inte skrattar är jag. "va fn är det som händer?"

Jag tar kanske någon placering, men gruppen splittras och jag tappar på de framför och avståndet växer...

Följer åsryggen en stund i ganska hög fart helt solo...men ganska snart så hör jag "kommer vänster" och jag tar rygg och åker snålskjuts resten av sträckan till Sunnersta. När man når Sunnerstabacken/åsen så inleds det med en lång stigning, efterföljt av ca 4-5 minuter teknisk snabb utförskörning. Om jag skulle ha någon grupp att åka med efter att ha avklarat denna del, så var jag tvungen att köra hårt uppför, för att skapa lite buffert att tappa utför mot de som så fega att de kör med dämpade mountainbikes... 

Men inget trendbrott sker och känslan är....dålig.

Jag får ändå en liten lucka uppför och håller ihop det utför och ingår därefter i en ganska stor klunga som krigar om placeringar runt 10-15:e plats. Åker längst med grusvägen runt Sunnerstabacken och snart kommer de två tunga stigningar, varav den andra är det brantaste och tyngsta. Jag sparar lite på krutet i den första för att ha något att bränna av i den andra och känner ändå att om jag klarar att hänga med i 5-10 minuter till, så finns det chans till längre sträckor av återhämtning och möjlighet att vända på den nu ganska vidbrända steken.

..har en minneslucka ifrån den andra stigningen....

kommer upp på toppen/åsryggen, ser några bortflyende cyklister och försöker täppa igen...

Då börjar jag känna ett obehag över bröstet och balansen är obefintlig, ställer mig upp och jagar på i alla fall "täta luckan nu!" Följer åsryggen och sedan några snabba utför och uppför på lite knöggliga stigar och lyckas komma ikapp och hoppas på en "game changer" Men känslan över bröstet består och när vi kommer till en annan, normalt sett favoritbacke, så är det game over! Finns inget att ge och återhämtningen är lika med noll. Överväger en kort stund om jag skall cykla igenom andra varvet (som träning) istället för att bryta vid varvning, men tar ett sunt beslut att kliva av där Hanna står och skall langa dricka, med tanke på hur jag mår resten av dagen.

Jag packar ihop verksamheten och precis innan jag drar och jobbar istället, så hinner jag se målgången för herrarna

Spurtdeltagare Emil, Calle och Michael, där längsta strået drogs av E.

Analys: Jag tror det var pollen.

Ska ta ett beslut om jag ska köra Långa Lugnet till helgen, ser ut att vara lägre pollenhalter där just nu, samt komma över en dämpad framgaffel.

The End!