The last dance

"The last dance" kan jag starkt rekommendera! Det är en dokumentärserie om Chicago Bulls storhetstid under 90-talet och man behöver inte vara ett basketfan för att uppskatta denna djupdykning i konsten om att hitta en vinnarmentalitet på ett trägolv med två korgar och en boll i en stad i nordöstra USA. Jag var ett Chicago Bulls fan när det begav sig, men kan inte påstå att jag hade mer koll och intresse än att Chicago var laget man skulle hålla på, för där spelade Michael Jordan, punkt! De tre stora profilerna Jordan, Pippen, Rodman har alla olika personligheter och resor fram till deras samspelta erövring och framgångar ihop, men har gemensamt som alltid när det gäller framgångsrika idrottare, inget kommer gratis och inga välbärgade hem utgå ifrån. Rodman var killen som var bostadslös när han var ung och kunde lika gärna kunde blivit "kvarters kran" och valt den kriminella vägen som resten av hans polare, men stod utanför grupptryck och trångsynta profetior och stakade ut sin egen väg. Pippen som var råtalangen med 11 syskon som med ökat förtroende och ansvar i Bulls fick blomma ut. Michael Jordan som inte lämnade något åt slumpen, han ville vinna och bli den bästa versionen av sig själv. 

Varför börjar jag detta inlägg med att presentera en Netflixserie? Därför att "The last dance" gäller även för mig. Har sagt i många år att jag ska lägga av med multisport och adventure racing, kanske inte helt genuint menat. Men har även sagt att "ifall jag vinner Åre Extreme Challenge" så kastar jag in handduken!  det påståendet har o andra sidan alltid varit genuint. 

Definierar en seger i ÅEC en Svensk multisportares karriär? Min högst subjektiva inställning till denna reflexion, gällande mig och min karriär....svar ja! Detta var min inställning till för något år sedan, men svaret är givetvis inte alls så.

Men min inställning var att "Om jag inte tänker i de banorna, så är det fel inställning"...och det kanske är rätt och ger en extra fjäder i hatten, men målar inte en tavla..

Det viktiga för mig har varit att kunna ge allt! Det vill säga, att jag gjorde allt som stod i min makt att skapa mig de bästa förutsättningarna att lyckas nå framgång. Det har varit svårt för mig att uppnå just den känslan.."jag kunde ha gjort mer....träna hårdare, bättre planering..." etc. Men desto mer jag tänkt på saken och låtit det bero, desto mer har jag insett att jag har verkligen givit detta 100% i så många år, att jag med gott samvete kan göra annat och aldrig behöva titta tillbaka med oförlösta ögon och känslor.

Att ge allt innebär inte bara att träna hårt, utan att du också skapar förutsättningar i din vardag som är i linje med vad du vill uppnå och ha för livsstil. Att ha ett jobb eller sätt att dra in pengar på som inte inskränker på din träningstid, geografiskt bra placerad med bra träningsmöjligheter, bästa utrustningen, sponsorer, din egna fysik, hälsa och sömn/återhämtning m.m dvs allt!

Idag har jag ett eget bolag och det tar ju lite tid, men jag har kört det lagom, just för att hålla rätt balans. Hade jag haft för avsikt att göra "karriär" oavsett när jag var anställd, så skulle det gått stick i stäv med vad jag egentligen vill uppnå och det hade blivit varken eller och allt har ett pris.

Men jag har inget mer att bevisa! för mig själv eller för någon annan. Jag har VM, EM och SM medaljer, vunnit prestigefyllda lopp,  slagit världsmästare och tävlat ihop med världsmästare. Jag har utövat denna sport sedan den såg dagens ljus på Svensk mark 1998 och 22 år senare så skulle jag inte räkna bort mig oavsett sammanhang som att nypa guldet på ÅEC 2020 eller vinna ett ARWC VM. Jag kom så långt jag kunde inom denna idrott, men det handlar inte bara om en själv. Adventure Racing/multisport är egentligen uteslutande en lagsport och det är intrikat att bara räkna framgångar i medaljer och pallplatser.

1998

Under de 22 år jag kört, har jag aldrig brutit en tävling. Har dock fått bryta tävlingar, men inte på grund utav mig och det är något jag är jäkligt stolt över, även om det kanske kostat mer än det smakade ibland. Men jag har alltid haft inställningen att "bryter man, så kan man skapa en illasmakande trend" the easy way out.....inget för mig!

Jag var ganska säker på att ÅEC 2019 var mitt sista "på riktigt" då vi skulle få tillökning i början av 2020. Men jag hade en liten dröm om att köra 2020, så jag fortsatte träna på under hösten och mot jul. Började få riktigt bra fart på benen och genomförde ett coopertest på 12 minuter och avverkade 4000 meter på den tiden, vilket är personbästa. Sedan kom julen och inflammationen i vänster hälsena som en trevlig julklapp. Inflammationen har jag jobbat med sedan dess och nu är det ok igen. Men däremellan kom ju guldklimpen "Klimpen" Troj och det var den stora pucken att hantera och frågetecknet ifall jag skulle ha en ärlig chans på en tävling till sommarn. Saker tar ju lite mer tid nu och vill inte vara mer frånvarande än nödvändigt, vilket också är en bidragande orsak till beslutet.

Januari 2020

En annan anledning till att jag känner att det får räcka nu, är all tid man får lägga på att hantera småskador som verkar ta längre och längre tid att läka ut. När jag pratade med Richard Ussher (legend inom AR och multisport) i Kina för några år sedan, så förklarade han att han valde att lägga av pga att kroppen började säga ifrån och det är inte lika kul att kämpa och slita, då smärtor begränsar dig och du inte kan få ut max. Så har jag tänkt i många år, men man har harvat på i alla fall, fast jag förstod honom till 100%. 

Mina skador de senaste åren har varit konstant krångel med vänster hälsena. Jag har inte kunnat gå normalt när jag kliver upp ur sängen, utan måste gå till duschen och värma upp senan med varmvatten och ett tjock lager liniment. Därefter har jag fått köra på "uppstuds" ifall det har varit en möjlig dag till löpning eller inte. Hela slutet på 2017 och nästan hela 2018 kunde jag bara cykla efter att ha fått "Mortons syndrom" i foten. En nervknut mellan tårna som känns som en fraktur och jag tog inte ett löpsteg på över ett år!!!. Detta är ok nu, men försvinner aldrig helt.  2017 genomgick jag en rigorös undersökning av min rygg, med MR röntgen och de upptäckte en inflammation i ryggens nedre kotor, vilket snedställde kroppshållningen pga kroniska smärtor, tog 8 månader att få ordning på.

Så just denna biten är ett aber och det spelar ingen roll hur mycket motivation man har och vilja till träning om inte kroppen fungerar. Jag försöker alltid hitta lösningar och andra träningsmetoder under dessa tillfällen, så att istället för att "parkera"  så utvecklas jag, men tillslut så ledsnar man på det och då är man färdig.

2017 var jag 36 sekunder ifrån guldet på ÅEC

2018 vann jag i lagklassen

2019 trea på ÅEC

2017 mot en husvägg vid Åre Fjällby...endast 36 sekunder ifrån att få lägga av...den sved.

Ska fortsätta skriva till fram till ÅEC tävlingen om det nu blir någon? Inget annat är sagt (jag har pratat med organisationen) fast vi får se vart denna rådande pandemi situation tar vägen, men Jag hoppas verkligen att det blir av.

Surfskin går varm nu...två månader kvar!